Tro de eller ej men jag har faktist varit på gymmet och tränat ikväll med anton nina och martin!
Ja gick först i 10 min sen sprang jag i 10 min sen gick jag på nån jobbig grej några minuter. Var väl inte så längem en man ska börja försiktigt. Blev hur taggad som helst på köpa ett gymkort.

Annars så läste jag Rashas blogg om Distansförhållande på raashas.devote.se och jag vet inte riktigt om jag håller med henne helt och hållet. Visst, till en viss del men ja tvivlar också.
Distans är inte omöjligt, men risken är liten att man ska kunna klara av det under en jättelång tid tror jag. Jag tycker att ett förhållande ska vara så att man får närhet (menar nu inte sex haha) inte bara under helger utan att man verkligen ska lära känna varandra helt och hållet på alla sätt och vis. Nu menar jag inte att man inte känner personen men de tar hur lång tid som helst att lära sig hur personen fungerar. Fördelen är väl som Rasha skrev att man verkligen får känna saknad om de verkligen är den personen man vill vara med. Men jag skulle aldrig palla ett distansförhållande.
I början av mitt och Antons förhållande så ville han flytta hem, jag sa som de var. De kommer inte funka. För de är ja stensäker på. Jag är inte distanspersonen och visst, alla är vi olika och så men de kan ju funka och om man verkligen tror på att de ska funka och verkligen vill ha det så jobbigt. De kan inte vara lätt, och de lär bli ganska mycket tjafs, för man lär tveka också. Iallafall en av dom. Tror inte heller man kan leva på att ha ett distansförhållande i flera år. Skulle nog vara svårt, men kanske inte omöjligt?
Fördelen att om ett distansförhållande tar slut så ser man ju inte varandra, inte ofta iallafall haha och de kan ju vara bra för den som blivit sårad. Jag tycker man ska radera bilderna på personen och absolut inte ha något av den personen kvar. Vara med kompisar och göra saker man gillar. Man tror verkligen att de inte funkar men de gör det. Man ska kunna prata ut om det och vara ledsen, även om inte tårar hjälper till. Man ska verkligen förstå att de finns fler, bättre människor där ute som verkligen kan älska en och inte tro att man dör för personen, för man klarar sig såklart. De gör man alltid. Man får bara lära sig en jävla massa saker så man lär sig att inte göra samma misstag för man skyller oftast på sig själv. Man lär sig till sitt nästa förhållande som kanske varar förevigt? ;)
Hur som haver så vet ja inte varför ja skrev de där, men rashas text fick mig bara att börja på vad jag själv tyckte och tänkte